Liten blir stor.

I morse när jag skulle gå in och hämta Seth så hängde han över kanten på spjälsängen med huvudet rätt ned mot golvet. Hjärtat i halsgropen! Jag som är en förespråkare för användandet av spjälsäng länge hade tänkt ha den kvar till att Seth var minst 2 år, han är ju i övrigt så trygg i sin säng, somnar själv varje kväll och allt fungerar utmärkt. Men så detta, vad har vi för alternativ egentligen?

Hur som helst gjorde vi om sängen till juniorsäng på prov, vi får väl se hur det går. Nattningen gick ju självklart inte så smidigt som den brukar och efter att han kommit upp flera gånger ligger nu maken inne hos honom och försöker få honom att somna. Hoppas att det ska gå bra, någon unge som slår skallen i betonggolvet vill vi inte vara med om. Kruxet med sängen som Seth har, Leander är ju att det inte finns någon stödskena eller kant på sidan av när man har den som juniorsäng och det oroar mig faktiskt, han kommer garanterat ramla ner flera gånger i natt, så vi la en madrass brevid. Så får vi se.

Så slår det mig, vad stor han blivit vår lille pojke. Det efterlängtade miraklet har blivit en stor pojke som äter själv med gaffel, som dricker mjölk ur glas, som sitter på en storkille-stol och nu ska han inte längre ha spjälsäng heller. Samtidigt som man sväller över av stolthet över honom så svider det lite i hjärtat att tiden går i en sån dundrande fart, hur ska man hinna med?