Det här med uppfostran.

Innan jag hade ett barn som behövde uppfostras så hade jag ganska klart för mig precis hur jag tyckte att man skulle gå tillväga, hur man skulle vara konsekvent och att allt skulle gå ganska så bra bara man höll sig till de regler man ansåg gälla. Nu står man där, i en stormande trotsålder och visst fungerar det att bestämt säga nej ibland - men det är väl en gång av tio om man ska vara ärlig.

Man försöker verkligen hålla på det man tycker, vara konsekvent, lugn och bestämd. Men tillslut rinner det ju över, även den mest harmoniska föräldern (vilket inte är jag) måste ju känna att någon gång tar tålamodet slut? Det värsta med det hela är ju att när poängen väl når fram så tåras de där små rådjursögonen och istället för att känna att äntligen så känner man sig som den elakaste kärringen i världen. Ibland känner jag att nej, gråt inte lilla vän! Visst får du äta blomjord om du vill det... men så kan man ju inte leva. En klok mormor sa en gång att ta inte fighten om du inte tänker ta den fullt ut och det stämmer ju ganska bra. Vad ger man annars för signaler? Om man kan rucka på det bestämda, hur skulle då fostran bli? Vilken björntjänst gör vi inte våra barn genom att inte orka rida ut stormen? Det brukar jag försöka tänka på när rådjursögonen tåras och det svider till i mammahjärtat. En dag kommer du tacka mig lilla vän, en dag.