Ibland känns det som att jag snubblat på mållinjen. Först blev inte examen färdig när jag hade tänkt att den skulle bli färdig, sedan blev jag sjukskriven från studierna för att storebror envist försökte bryta sig ut från den trygga tillvaron i livmodern alldeles, alldeles för tidigt. Sedan blev det visst en lillasyster också och studierna lät vänta på sig ännu längre. Allt detta har stundvis gjort att jag känt mig ganska så besviken på mig själv, att jag inte hunnit det jag hade tänkt mig. Inte att jag ångrar mina beslut och mina barn, de betyder ju mest i världen, men just den där känslan av att inte riktigt hinna ända fram, som man hade tänkt.
Men nu är det alldeles alldeles nära och jag tänker inte snubbla på mållinjen en gång till. Det bara ska gå vägen! När man tänker efter får man ju kanske erkänna att man gjort det ganska bra ändå, 24 år, mamma till två barn och strax med en universitetsexamen på hand. För att låta lagom högtravande får jag faktiskt säga att jag gjort det bra. Faktiskt.
1 kommentar:
Såklart du har gjort det bra! Hurra för dig! Själv har jag ju bara ett barn och är stolt att jag snart är klar med min examen. Också något försenad men ändå! :-) Kram!
Skicka en kommentar