Om det skamligaste.

Foto Pia Kollberg

När Storebror rumlade runt i min mage var lyckan över att få bli förälder så oerhört stor att tankar på annat inte ens existerade. Jag gick till varje ultraljud med rädsla att det inte längre skulle slå ett hjärta där inne - och varje gång fick jag lycklig åka hem i vetskap om att det växte ett liv under mitt hjärta. Jag trodde i ärlighetens namn inte att det skulle vara så "enkelt" att bli gravid igen som det faktiskt var, när Storebror var endast 5 månader ung så fullkomligt lös graviditetsstickan positivt mot oss och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var fullkomligt chockad, förvirrad men någonstans ändå lite lyckligt drömmande i vetskapen om att det ju faktiskt skulle gå att få ett syskon till vår älskade son.

Jag tror egentligen att det var där och då det började gå snett, kanske hade förvirringen, förvåningen och den fullkomliga gravid-chocken ett finger med i spelet? Hur som haver byggdes en längtan upp inom mig, en längtan efter en dotter, en lillasyster. Detta är något som jag knappt vågat berätta för någon innan, självklart på grund av de känslor som denna längtan frammanade i mitt inre. En skam över att önska sig något förbjudet, ett visst kön. Även om jag innerst inne precis som alla andra mödrar visste att det allra viktigaste ju är att barnet som växer i magen mår bra så kunde jag aldrig riktigt släppa min längtan och hur jag skulle hantera situationen om det nu inte skulle vara en liten flicka som skulle läggas på mitt bröst efter förlossningen. Precis lika stor var min rädsla för att det skulle vara en flicka, för jag ställde verkligen in mig på att få ännu en son eftersom jag trodde att det skulle göra det lättare att inte fokusera på den dotter som jag aldrig trodde att jag skulle få.

Så sprang dagarna som gravid fram och jag var räddare och räddare för vad som komma skulle och aldrig yppade jag ett ord om denna ångest som växte sig allt större. Åtminstone inte till någon annan än min man. Så kom dagen när Lillasyster äntligen ville komma ut ur magen, 7 dagar efter beräknat datum. Värkarna tog min kropp med storm och snabbt som attan föddes en medtagen kladdig liten varelse som fick bäras ut - bort ifrån mig omgående. Kvar lämnades jag med blod och moderkaka, vad som var kvar av mitt barn som jag inte ens visste hur hon mådde. Hon lades till mitt bröst bara minuter efter, minuter som snarare kändes som dagar. Kanske var det där och då jag tog avstånd? Jag hade fått den där dottern som jag så skamligt drömt om, som jag längtat efter och som jag verkligen velat ha. Dagarna gick och jag fortstod inte vad det var för fel, vart allt gått snett men hur många veckor som än gick så kunde jag inte känna den där kärleken som sköljt över mig så totalt bara ett drygt år innan. Jag vågade inte ens berätta att jag kände att allt inte stod rätt till och jag vet fortfarande inte om jag någonsin hade kommit vidare ifall jag inte hade haft människor i min närhet som fick mig att faktiskt söka hjälp. Diagnosen löd förlossningsdepression men egentligen tror jag att det började redan under graviditeten.

Nu sitter jag här, strax ett år senare och har slutat med antidepressiva mediciner och är så oerhört glad för min lilla dotter och den kärlek jag känner för just henne, dotter eller ej. Vad jag ville säga om detta var väl egentligen mest; Våga berätta - Våga se - Våga be om hjälp, det är inte så ovanligt som man tror. Det enda jag ångrar är att jag inte bad om hjälp tidigare.