När jag tänker tillbaka på den tid, närmare ett år, som jag spenderat med att reda ut mina egna känslor och bearbeta Lillasysters traumatiska ankomst känner jag fortfarande mest skräck. Jag är verkligen inte på något plan redo att riskera att behöva gå igenom samma sak en gång till. Trots detta ser jag min vilda ettåring springa, leka, skratta och vara sådär fantastisk som bara hon kan vara. Kanske betyder det bara att jag är helt färdig med det här med barnalstrande, att jag inte kan tänka mig att göra om det. Men någonstans därinne vet jag att dimman fortfarande ligger tät och att man vid vissa minnen får lite svårare att ta sina andetag.
Ikväll läste jag Karin Jihdes blogg där hon skrev om förlossningsvård och mödravård runtom i världen, alla kvinnor och barn som dör i sviterna av förlossningar och graviditeter som inte övervakats av kunnig personal. RFSU har just nu ett projekt som heter Unite for woman som handlar om just detta.
När jag tänker på hur det faktiskt ser ut runtomkring kan jag inte låta bli att mjukna och se allt en smula annorlunda. Man kan kalla det tur eller vad man vill och visst begicks många slarvfel den där dagen. Men jag är verkligen så tacksam för att det fanns människor på plats som kunde få igång barnet som inte andades, barnmorskor som satte in vad som behövdes för att stoppa blodet som bara forsade och som kunde sy ihop vad som skulle sys ihop, åtminstone rätt så bra. Tacksam var ordet.
2 kommentarer:
Det tog lång tid innan jag kunde tänka på Pollys förlossning utan allvarlig ångest och utan att jag var tillbaka där igen och kände hur jag dog och ingen fattade det. Jag kan inte säga vad det var som gjorde att det ändrades, mer än att det säkert var en del av terapin jag gick i, i hela processen jag genomgick. Du är inte ensam. Kram.
Efter vår dotters mycket utdragna och smått komplicerade entré i denna värld kunde jag först med bävan, och efter ett tag med stor tacksamhet, konstatera att ingen av oss hade klarat oss särskilt bra utan all den hjälp som finns att tillgå i detta vårt välförsedda land. Det är svårt att inse hur sårbar och beroende man är. Men även ljuvt på något vis tycker jag.
Skicka en kommentar