Privat och privat.

Ibland känner jag för att skriva något viktigt, inte bara pladder om mönster eller illustrationer med glada apor. Kanske något om varför jag egentligen valde det yrke jag valt trots att, eller kanske just för att jag tyckt att personer med samma yrke varit rentav vidriga under hela min egna uppväxt. Kanske något om varför allt blev som det blev efter att Lillasyster kom till världen - för jag har, hör och häpna faktiskt kommit fram till vad sjutton det var som gjorde att allt blev så fel, sådär 1,5 år senare. Eller varför inte om hur det egentligen känns vid något av de tillfällen när man faktiskt biter sig i läppen och tvingar sig själv att andas för att man faktiskt känner sig spritt språngande vansinnig över alla de saker ens barn tar sig för, trots att de inte får? Men det är för nära, och man ska inte vara så nära. Så verklig. Så privat. Man ska vara en person som svarar "jo tack, det är bra" när någon frågar hur det är. För det är vad som förväntas. Det är för eländigt egentligen.