Tomhet.

Det är kanske lite tidigt att börja gnälla över att det är ensamt och tungt att vara ensam redan efter en knapp vecka men jag känner mig verkligen sjukt ensam och tröttare än vad jag hade trott. Storebror har kommit in i någon trots-period som innebär att han skriker mest hela tiden och jag kan inte låta bli att undra om det är enda sättet att hävda sig i barngruppen på förskolan? Huvudvärk följer med på köpet och det är inte genomhärligt. Idag har jag haft sällskap av Lotta och tack vare henne fick barnen både mat och frisk luft och det var så himla skönt att bara ha någon att prata med för en stund, det känns verkligen att man är bunden här hemma helt ensam när barnen somnar för kvällen.

Veckan har varit rätt turbulent för vår familj. Pappan som ju är bortrest har brutit fingret och varit tvungen att opereras under narkos för att få ordning på eländet och Storebror har blivit getingstucken i ögonlocket vilket ledde till en blixtvisit på sjukan. Allt gick dock bra och vi kan andas ut och konstatera att han åtminstone inte är allergisk mot getingstick eftersom han klarade sig så himla bra.

Nu är det dags för ett träningspass, något jag försöker göra till en vana här i min ensamhet. Har ju en hel del kilon till övers från graviditeter och annat som det vore skönt att bli av med. Så, dags att svettas!