Då och Nu.

Ikväll kom jag hem från gymmet till ett tyst hem, båda barnen sover gott och maken sitter lugnt och stilla framför teven. Man kan inte låta bli att tänka sig tillbaka på den tiden det alltid var tyst och stilla när man kom innanför tröskeln, inte för att man på något vis inte älskar den tillvaro man har skapat där barnen och deras liv ingår utan snarare för att denna lugn och ro är så magisk när den infinner sig - nu när man är van vid något helt annat.

Det har ändrats rätt mycket det mesta får man erkänna, ska man hinna gå på toaletten överhuvudtaget får man helt enkelt finna sig i att sitta där med dörren på vid gavel och barn som undersöker innehållet i diverse skåp och lådor under tiden. Att ta sig en dusch på dagtid när man är ensam med barnen, i synnerhet den vilda tvååringen är ju helt enkelt bara att glömma. Det var helt annorlunda när de satt i babysittern och jollrade storögt och tittade på medan man faktiskt hann borsta håret också. Tack och lov, tack och lov är vi två om det här ansvaret och det är så himla viktigt att ge varandra frihet att syssla med saker utanför hemmet. För egen del går jag mer än gärna iväg till gymmet ett tag och får egentid och det får jag och det är precis vad jag behöver, särskilt under den period vi just nu befinner oss i.

För att vara helt ärlig är tvåårstrots tillsammans med treårstrots (3,5 års?) tillsammans ingen riktig höjdare. Vissa dagar sliter man sitt hår och det börjar vara rätt tröttsamt med mardrömmar, allmänna protester och ungar som säger "dumma mamma" (för detta tackar jag Lotta på bråkmakargatan). Nåväl, mellan varven är det ett jäkla liv för att tala klarspråk. Den ene tål inte minsta tillsägelse utan känner ett stort behov av att kasta sig med fraserna "jag är ledsen" eller "jag är ledsen... IGEN" medan den andre gärna skrattar en rätt upp i ansiktet när man så pedagogiskt som möjligt försöker förklara och visa vad man menar i en konflikt. En sak är säker, det gäller att välja sina konflikter - för man orkar inte ta ALLA. Åtminstone inte jag.