Mitt bland fyraårstrots och toaletträning slog tragedin ner även i vårt hem. Med ögon som varit och är alldeles oförmögna att förstå att detta hemska kan komma oss så nära. Kan det hända i grannlandet kan det likaväl vara hos oss det sker nästa gång. Jag försöker mig inte på en enda slutsats om det som hänt för jag vet faktiskt inte ett endaste dugg om hur det kan gå så snett. Jag tänker att det är hemskt att vi ändå kan ha den distans vi har till allt elände som sker i världen, men att vi kanske ändå behöver det för att överleva själva? Hur blir det om man tar på sig all skuld och smärta, det går ju inte.

Men jag vet att jag antagligen funderar för mycket för mitt eget bästa på saker och ting, men vad som upptar mina tankar är inte vilket straff som är rimligt eller vilken dom som tänkas komma eller vilken effekt detta kommer att ha på vårt samhälle. Istället tänker jag på hur jävla rädda de där ungdomarna måste ha känt sig och hur jäkla fel det någonstans är i huvudet på någon som faktiskt klarat av att genomföra detta och det skrämmer mig. Nyheternas rapporteringar gör ont i hela kroppen, magen vänder sig ut och in och Storebror undrar lite, men hur förklarar man det här, på den nivån utan att skrämma skiten ur honom?