Då får man pröva att vara ensamstående då, nästan.

På tisdag åker min man iväg på något som inom hans utbildning kallas för Norra sverigeresan, detta innebär i praktiken att han kommer att vara borta under närmare en månads tid. Det känns ju lite si och så kan jag lova, men jag får trösta mig med att jag åtminstone inte behöver vara ifrån barnen. Nog kommer det att gå bra, det gör det ju alltid men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var det minsta oroad.