Lägesrapport.

Inskolningen på dagis får kanon, det känns skönt i mammahjärtat. I morgon åker min man iväg och det känns mest bara skit, skit och skit. Det är egentligen inte vardagen, allt plock, hit och dit som känns jobbigt, utan det faktum att det kommer att kännas väldigt ensamt att inte kunna ventilera sina tankar med någon innan man släcker lampan varje kväll, att inte vakna bredvid en varm kropp. Hans kropp, min man. Att jag fixar allt som ska göras med barnen betvivlar jag inte en sekund. Med risk för att låta självgod så är jag en av de effektivaste mammorna jag känner, det kommer gå fint. Att tackla Storebrors saknad efter Pappa lär bli svårare, men vi klarar oss igenom det också.