När vi bestämde oss för att söka dagisplats för Lillasyster för start strax efter ettårsdagen gjorde det ont inom mig. Hur ska det gå? Det var min ständiga tanke. Som tur var (kanske mest för mitt psyke) dröjde platsen på sig ungefär 2,5 månader ytterligare. Nu har hon snart avverkat sin första riktiga vecka (utöver inskolningen) och ungen verkar älska stället nästan lika mycket som sin Storebror. Hon tjuter av glädje när man svänger upp på parkeringen på morgonen och har absolut inte minsta lilla emot att man lämnar henne där. Inte en endaste tår än så länge, det känns otroligt men bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar