Hyllning till familjelivet.

Det här med ensamheten är nog rätt bra emellanåt tänker jag. Jag är egentligen en mamma som är väldigt dålig på att ta mig egen tid och som har det väldigt jobbigt när barnen är borta ifrån mig, även om jag ju vet att de har det finfint tillsammans med sin pappa som är en minst lika bra förälder som jag. Men det värker och svider någonstans där inne och jag kan ju inte annat än att konstatera att jag älskar småbarnslivet helt fantastiskt mycket. Jag kanske inte hurrar över tvätten som ska tvättas och vikas eller fastkladdad müsli på sidan av köksbordet. Inte heller kan jag påstå att jag älskar att rycka upp morgontrötta och sura ungar ur sina sängar för att skjutsa dem till dagis innan de ens hunnit vakna till ordentligt. Men ändå, det är fantastiskt det liv man får leva med dessa små. De stunder man får vara just deras mamma, det finns nog inget bättre. Det är inte alltid det lättaste att balansera rollerna som mamma, fru och dessutom arbetande men det är en utmaning som jag inte heller skulle vilja vara utan. Det är sannerligen ett pussel det här med att få vara både mamma, fru och en egen person när barnen är så pass små som våra, något annat tänker jag verkligen inte påstå. Jag tycker snarare att det är för himla synd att folk inte erkänner att det är knaggligt ibland, att det inte alls faller sig helt naturligt och konfliktfritt - det är ju något helt nytt och annorlunda det här med att vara en familj. Det enda man kan vara är väl tacksam att man fått möjligheten att försöka. Och det gör man, så gott man kan.