Idag när maken sprang in för att hämta kinamaten som skulle intagas som middag dagen till ära väntade jag för smidighetens skull med barnen i bilen. Efter en stund hör jag hur de båda två börjar skratta i baksätet. Hjärtligt, bubblande, lyckligt
småbarnsskratt. Finns det något som det? En varm känsla spred sig i bröstet på mig, tänk att dessa tu, mina barn, de som faktiskt är rätt så nya på jorden sitter där och delar ett ytterst humoristiskt ögonblick i totalt samförstånd.
Det är vackert det!
5 kommentarer:
Barnskratt är som gift har jag upptäckt. Går inte att leva utan längre :)
Sött med de två som skrattade tillsammans utan att nån annan roat dem =)
Ja, det är sannerligen vackert!! :)
Vad underbart!! :)
Åh vad härligt! Det är så mysigt när de börjar få mer utbyte av varandra. De får en helt annan känsla och sammanhållning. Laban tar per automatik Polly i handen om något är läskigt, sånt värmer.
Vad gulligt & härligt det lät! =)
Skicka en kommentar